Att inte vara tillräcklig
Har ni någon gång känt att ni inte räcker till? Jag tror ändå att de flesta har känt det på ett eller annat sätt någon gång i sitt liv. Ibland känner jag att jag inte räcker till...för familjen...för vännerna...för skolan...för träningen...för bloggen...och även för mig själv. Ja, ni hör ju det mesta faktiskt. Det handlar nog att finna en balans, man kan bara inte räcka till alla gånger, det går bara inte. Det finns inte tio stycken jag utan bara ett jag. Man kan inte ändra på det som redan har skett utan det enda man kan ändra på är det som ska ske. Var ditt bästa jag. Man kan ju faktiskt inte göra mer än sitt bästa.
Note to myself: Det är okej att misslyckas ibland.
18
Jag har alltmer börja tänka på att jag fyller 18 om cirka två månader, alltså 18. Kan knappt förstå det själv, siffran då man räknas som vuxen. Jag ser fram emot det då det öppnar många nya dörrar för mig, saker som jag inte kunnat göra förut. Samtidigt är jag lite skraj och pirrig på en och samma gång. Jag känner mig inte som 18, absolut inte. Jag var nyss tio och gick på lågstadiet?
Jag 18 år?? I have no idea what you are talking about... ;-)
pepp
Pirrig? Nervös? Det ska man vara i måttliga mängder. Ta det lugnt, andas. Det kommer att gå bra. Var dig själv, var social så ska du se att allt löser sig. Ta kontakt med folk, visa ditt intresse. Var rakryggad, var stolt över dig själv. Låt ingen annans åsikter och tankar trycka ner dig, för att du är bra som du är. Ser du någon som står ensam, gå fram och prata med den personen. Lé, det är det bästa sminket du kan bära.
Skrev detta då jag vet att många börjar nya klasser och skolor imorgon eller nu i veckan. Hoppas att ni trivs i era nya skolor och lova mig, ta ingen skit från någon annan. Låt ingen annan ta din energi, umgås med dem som istället ger dig energi. Lycka till allihopa, är säker på att det kommer gå hur bra som helst!♥
du är bra
Jag fick en kommentar som löd "kan du göra en vikt video om hur man kan bli smalare när man inte vågar säga till sina föräldrar när man är i 12 års åldern???" Kommentaren gjorde mig riktigt rädd, när man är 12 år är vikten det absolut sista man ska tänka på. Det är farligt om man redan i den åldern börjar komma in på sådana spår, kroppen har precis börjat utvecklats då.
Kroppen behöver få i sig av allt, socker, kolhydrater, proteiner, salt, fett osv. Jag menar vadå LCHF?! Alltså kroppen behöver kolhydrater för att hämta ny energi när man tränar. Tror inte det är sunt för någon att uteluta något, äter man allt i måttliga mängder så är det bra, ingenting är bra i en överdrift. Att unna sig saker är ett måste för att orka med vardagen, hur kul är det att aldrig få äta en riktigt god glass? Eller en smarrig pizza? Då lever man ett tråkigt liv om man aldrig unnar sig något. Man missar så mycket då.
Att äta onyttigheter hela tiden är inte heller bra. Det är kul att få längta till den där hamburgaren imorgon. Man uppskattar allt så mycket mer då. Träna i lagom mängder, ät varierat, ät onyttigt ibland, unna dig saker, umgås med de du älskar, sluta oroa dig för småsaker (note to myself!!!!) och lev livet fullt ut. Försök att hitta en bra balans.
Den viktigaste nyckeln till ett hälsosamt liv är att acceptera sig själv för den man är, gör man det lever man automatiskt ett hälsosamt liv. Det är viktigare än allt annat, DU är bra som du är. Kom ihåg det.
miljöpartiet<3
Är både glad, ledsen och irriterad över EU-valet. Det bästa tyckte jag var att Miljöpartiet fick näst mest röster, jag gillar verkligen det som partiet står för, bland annat feminism, miljön, mot rasism m.m vilket jag tycker är några av de allra viktigaste frågorna just nu. Hade jag fått rösta hade jag inte tvekat en sekund på att rösta på Miljöpartiet.
Det som gjorde mig mindre glad var de där 10 procenten som SD fick. Vilka människor sjunker så lågt genom att rösta på ett sådant parti? Det gör mig så jävla arg och ledsen. Har inte folk fått lära sig mer i skolan? Istället för att skicka hem invandrare bör man kolla vad som sker runt om i världen, de flesta kommer hit av en anledning och då är det våran skyldighet att hjälpa till. Sen att de har skyltat om att de vill förbjuda tiggeriet i Sverige. För det första kommer de från URFATTIGA länder, de sitter där på gatorna av en anledning, för att överleva vardagen. Det gäller samma sak där, det är VÅRAN skyldighet att se till att alla har det bra oavsett vilket land man kommer ifrån. Det är nyttigt för alla att se vilka kontraster som existerar runt om i världen, alla har det inte lika bra som oss i Sverige. Det är riktigt förnedrande av SD att sätta upp sånna affscher. Har dem ingen empati alls eller? Varför sparka på dem som redan ligger ner?
Sen att Nationella Fronten från Frankrike fick allra mest röster och några saker de står för är att återinföra dödsstraff och stoppa invandringen gör mig rädd, riktigt rädd. Vet ni vad det värsta är?! Att de har sagt att förintelsen alltså andra välrdskriget är en bagatell i historien. SKAMLIGT!!! Partiet får fler mandat i EU än vad HELA Sverige får tillsammans. Det var även andra högerextrema som fick ett stort stöd i EU-valet som Grekland, Tyskland och Danmark.
Vart är vi påväg? Har de som röstat på dessa partier inte lärt sig någonting om jämställdhet och att alla har samma värde? Detta är så kränkande att jag inte vet var jag ska ta mig till.
HEJA Miljöpartiet som är mot rasmism, för jämställdhet och kämpar för miljön!♥♥♥
Att jämföra sig med andra
Jag tror vi alla någon gång har jämfört sig med någon annan. Det är väldigt energikrävande och jobbigt samt leder det till dåligt självförtroende. Jag vet att jag inte är ensam då de flesta jämför sig med någon/något. Varför gör man det? Är man inte nöjd med det man har? Det kommer alltid att finnas någon som har det bättre, ser bättre ut och är bättre på att plugga osv. Det handlar om att finna en balans mellan att vara glad för andras skull och sen ändå uppskatta det man själv har. Det är svårt, och det är jag medveten om men det är en bit av en nyckel för att vara lycklig och är en psykisk process. Den enda personen man ska jämföra sig med är sig själv, det är bara dina studiereslutat som du ska jämföra dig med och det är ditt unika utseende som du ska vara nöjd med. Man utvecklas olika och har helt olika förmågor och kapacitet, det är det som gör oss speciella. Hur kul vore det om alla såg likadana ut och tyckte exakt likadant? Inte ett dugg. Uppskatta dig och ditt liv, var snäll mot dig själv.
glädjespridare
En gång när jag satt på bussen och kommer en gammal gubbe. Han hälsar vänligt på busschaffören och önskar honom en trevlig dag. Han sätter sig bredvid en äldre dam på bussen och börjar prata med henne om allt möjligt, han var bara allmänt trevlig. Han hälsade vänligt på en annan tjej och hon svarade knappt tillbaka(jäkla tråkmåns!!). Han började prata med en liten bebis och skrattade och vinkade åt bebisen. Han spred glädje. En riktig glädjespridare. Vi behöver fler sånna människor i samhället. Sånna som GER energi och inte TAR energi.
alla dessa tankar
Så var vi tillbaka på ruta ett, typ. Jag har varit otroligt deprimerad under hösten, jag är en såkallad övertänkare. När jag får alldeles för mycket fritid har jag för mycket tid att tänka på allt. Alla problem blir så mycket större. Nu har jag varit ledig i flera veckor och då har jag all tid att tänka på allt, jag fick bort mina dåliga tankar under några veckor, från Thailand till typ veckan har jag mått bra. Jag bearbetade dessa tankar och tänkte positivt! Tror att Thailand räddade mig en aning, mådde så bra där. Det var som att alla problem var bortblåsta. Men nu har dessa onda tankar kommit tillbaka, och det är alla möjliga tankar. T.ex är jag otroligt rädd att förlora någon i min omgivning. Tänker på alla olyckor som kan ske och hur jag ska klara mig om jag skulle förlora någon nära mig. Jag tänker även mycket på skilsmässan, även allt har gått så bra så kan jag inte sluta tänka på vissa saker. När man kollar på gamla bilder på hela familjen och sånt. Jag är även rädd att jag inte är tillräcklig för alla runt omkring mig, jag vill att alla ska må bra. Mår någon dåligt mår jag själv dåligt. Sen har jag även prestationsångest över allt jag gör. Jag jämför mig för mycket med andra istället för att vara lycklig med det jag har. Vad har hänt med mig? Vart tog den där lilla självsäkra tjejen vägen? Eller hon har aldrig funnits där nu när jag tänker efter. Fast mitt självförtroende har försämrats sen jag kom in i tonåren och började äta mindre, tänka på utseendet och aldrig vara nöjd med mig själv.
Mår dåligt av minsta lilla misstag jag gör, det kan handla om att jag sa något förra veckan( te.x -"det har gått bra för mig i skolan nu, fick ett B på svenskan") sen när jag ska sova börjar jag tänka på det, lät det skrytsamt? Varför var sa jag det? Tänk om hon/han tycker det? ÅH varför??? Även om det är ett pyttelitet problem. Tankarna förvärras typiskt nog när man ska sova. Jag har nog haft alldeles för mycket fritid nu på sistone, blir bättre när vardagen kommer igång och går tillbaka till vanliga rutiner. Då har jag inte tid att tänka på all skit. Jag har ännu inte funnit mig själv, vem är jag? Måste även bygga upp ett starkt självförtroende och våga tro på mig själv. Jag är dålig på att visa mina känslor, när någon frågar hur jag mår så säger jag oftast att jag mår superbra, vilket jag egentligen inte mår. Jag vill inte att någon annan ska må dåligt så låtsas allt är bra hela tiden.
Note to myself: Tänk/oroa inte så mycket, Josefine. Njut och ha kul!
J A G O R K A R I N T E M E D D E S S A T A N K A R
Bildkälla: här.
Sen vill jag säga att jag har världens finaste vänner och familj som finns för mig i ur och skur! De märker när jag mår dåligt och vi kan prata om precis allt med varann.
Brukar inte skriva så djupa texter men kände för att dela med mig, om någon kanske kan känna igen sig. Allt är inte så "perfekt" som det kanske ser ut.
tiggare
Bilder och info från UNT.
Nu tänker jag ta upp ett ämne som rör oss alla, speciellt när vi går på stan. Vi ser tiggare överallt var man än går, jag får ALLTID skuldkänslor när jag går förbi och inte lägger i något men jag försöker att ge så fort jag har lösa pengar.
Många tänker och tror att "alla tiggare ljuger", lika som att säga om att säga att till exempel "alla blondiner är dumma i huvudet". Man kan ju inte dra alla tiggare över en kant. Vissa lägger ALDRIG i pengar, helt galet egentligen. Om man tänker så hela tiden får ju inga tiggare pengar. Självklart finns det några få tiggare som ljuger men vem fan vill egentiligen tigga om man har det gott ställt?
Vad skadar det egentligen att lägga en tjuga då och då? Inte ett piss. För tiggarna kan det betyda en förmögenhet. Vissa lämnar deras barn hemma i deras hemländer för att samla pengar så att de ska klara sig över vintern.
Många tänker säkert "men skaffa jobb då", de har ingen utbildning. De har inget annat val än att tigga. Så snälla rara människor lägg i pengar så fort ni har möjlighet, spelar ingen roll om det handlar om en femma eller en enkrona. Ingen ska behöva leva så som dem gör, tillsammans kan vi göra skillnad.
näthat
Ett viktigt ämne att prata om...mobbning.
Nu är det så att en vän Tove har ett skolprojekt och då valde hon och några kompisar mobbning. Mobbning är något som sker dagligen nästan överallt. Det finns ju fler typer av mobbning, den allra vanligaste nu för tiden är nätmobbning. Det är ju så himla lätt att bara trycka på några tangenter och skicka iväg elaka ord. Jag förstår verkligen inte hur folk tänker. Har man verkligen en hjärna då? Inget hjärta heller för den delen. Jag har själv aldrig upplevt mobbning dock har jag blivit väldigt illa behandlad och nästan hotad. Jag är verkligen en sån som inte kan bara stå och kolla på...jag går fram direkt och säger till och det är något jag är stolt över.
I lågstadiet var det en kille som blev mobbad av de äldre elverna pågrund av hur han såg ut...en dag så bar de äldre upp honom och gick iväg och sa så mycket elaka saker. Då gick jag fram direkt och sa till men det hjälpte inte för jag var ju bara "en liten skitunge" men gick och sa till lärarna då. Var stolt över mig själv då eftersom jag var den enda som sa till, ingen annan tog det modet.
Här om dagen läste jag en artikel om hur en 13 åring tog sitt liv...pga näthat. Hur sjukt är inte det? Ni kan läsa det här http://www.expressen.se/nyheter/natmobbade-flickans-ord-fore-sjalvmordet/. Vart är världen påväg egentligen?
Alla bör gå in och kolla på deras blogg http://motverkamobbning.blogg.se/ och skänka 50 kronor HÄR pengarna går till Friends
Detta är inte okej, tillsammans kan vi stoppa mobbning!
Tips från Friends hur man kan förebygga mobbning:
Bry dig om
Visa den som blir mobbad att du ser att han eller hon finns. Säg "Hej", ge ett leende, sätt dig bredvid ibland. Gå tillsammans till maten, fråga vad hon/han ska göra på rasten eller vad ni har för läxor. Lyssna om hon/han behöver prata. Det är de små sakerna som räknas. Det behövs inte så mycket för att någon ska känna sig både bättre och gladare.
Visa den som blir mobbad att du ser att han eller hon finns. Säg "Hej", ge ett leende, sätt dig bredvid ibland. Gå tillsammans till maten, fråga vad hon/han ska göra på rasten eller vad ni har för läxor. Lyssna om hon/han behöver prata. Det är de små sakerna som räknas. Det behövs inte så mycket för att någon ska känna sig både bättre och gladare.
-
Visa att det är beteendet det är fel på - inte personen!
Tänk på att även en mobbare kan vara osäker och må dåligt. Mobbaren behöver precis som alla andra människor bli sedd och hörd. Med andra ord kan det faktiskt hjälpa att vara schysst även mot den som mobbar genom att exempelvis le mot, hälsa eller prata med! Samtidigt ska man självklart vara tydlig med att man inte tycker att det är ok när den mobbar. Visa att det är vad den gör som är fel och inte att det är personen själv det är fel på! -
Skapa god stämning!
Något som är viktigt för att mobbning inte ska uppstå är stämningen i gruppen. Är det roligt att gå i er klass eller förening? Tror du att det är så för alla? Finns det hårda grupperingar och är det vanligt med sånt som skitsnack, hårda ord och taskiga skämt? Om det är så är det viktigt att göra något åt saken. Prata med de vuxna om hur ni har det och arbeta för att istället få en god sammanhållning och vi-känsla. Det enklaste sättet brukar vara göra roliga saker ihop. Ni kan till exempel göra samarbetsövningar, roliga lekar eller ordna en fest, pick-nick eller liknande. Det viktigaste är att alla är med och känner sig delaktiga. I en grupp där alla känner varandra är man oftast trygg och inte lika rädd för olikheter. -
Säg ifrån!
Det finns massvis av sätt att säga ifrån på. Bara genom att visa att du inte hänger på mobbarna när de är elaka mot någon säger du ifrån. Du är en förebild när du är en schysst kompis som visar att du inte ställer upp på mobbning. Ett bra sätt att säga ifrån är att prata med en vuxen. Det är inte att skvallra - mobbning är olagligt! Du gör både den som blir mobbad, mobbaren och gruppen en tjänst. Ett annat bra sätt är att ta hjälp av kompisar. Tillsammans blir ni starkare. Ni kan starta ett positivt grupptryck genom att visa att ni inte ställer upp på mobbningen och sedan få fler och fler på er sida.
Det viktigaste är ATT man gör något - inte hur!
Hur man säger ifrån beror på person och situation, alltså vem man är och vad som händer. Om ens kompisar pratar skit kanske man vågar säga ifrån själv men om man ser några som slår någon är det bättre att hämta en vuxen. Det viktigaste är att göra något. En mobbningssituation löser sig sällan av sig självt. Om du gör något har du möjlighet att förändra en annan människas liv.
Tänk på
att inte gå och bära på andras problem så att du själv mår dåligt. Prata med en vuxen!
. Ingen kan göra allt men alla kan göra något, kom ihåg det.♥
Gjorde jag rätt val?
Ibland så tänker jag alldeles för mycket. Speciellt på kvällarna/nätterna då jag ska sova. Då dyker alla onödiga problem upp och man kan inte sluta tänka på dem. En av dem tankarna var Gjorde jag rätt som slutade på basket? Varje gång jag ser mina fina priser jag vann under tiden som basketspelare påminns jag av just den frågan. Jag gick ju ändå på basket i cirka 5/6 år...och det var det mitt hjärta slog för. Men på slutet blev basketen alldeles för seriös..man skulle söka till region m.m Jag spelade ju för att jag tyckte att det var roligt, jag ville inte satsa på det asså inte typ bli basketproffs. Skulle gärna starta ett lag som inte satsade, utan bara sågs någon gång i veckan och spela för att ha kul... Kan inte låta bli att sakna basket tiden ibland...alla roliga cuper,tävlingar,alla fina vänner och tränare m.m ...
sometimes life is hard
Har varit en lite jobbig helg med lite (mycket) tårar. Hösten har gått i en rasande fart att jag knappt hunnit tänka..på allt som har hänt. Men nu under lovet har man varit hemma mycket och firat jul/nyår med hela familjen och då kommer man på hur gamla tider var. För er som inte visste det flyttade min pappa till en annan lägenhet i September 2012, vilket är en stor förändring i mitt liv, att ha två lägenheter att bo i. Nu kom alla känslor på en gång...försöker bara tänka positivt men ibland vinner de negativa tankarna, som tur är har jag så fina föräldrar som har stöttat mig till 110%. Igår fikade jag med Alva & Emelie, det var verkligen supermysigt och då kunde jag tänka på annat vilket var jätteskönt. Idag blir det gymmet sen fika med min fina faster därefter kanske bio med Alva. Tänk att skolan börjar imorgon....då blir det inte lika bra bloggning längre som på lovet(1 per dag)...för då har jag massa läxor på kvällarna.
--------------------------------------------
vinnaren av ögonfransnäring som jag slumpade ut var...http://prettylittlepink.devote.se/ grattis!! ♥
Kommer en till tävling där man kan vinna presentkort (både killar och tjejer kan va med) så håll utkik!
En mystisk väska..
En mycket märklig händelse som skedde i måndags...
Jag och familjen var och plockade svamp i skogen, hittade faktiskt kantareller! Men iallafall så började det ööööösregna så vi gick in i skogen igen under granar och mitt i skogen hittar jag en väska (se bilden)...kändes som typ en skräckfilm för vem lägger just en sådan väska mitt i skogen? Och jag lyfte upp den och kände att det var något i den. Många tankar snurrade runt i mitt huvud "Är det delar av ett lik?" "Är det en bomb?" "Är det massa tjuvade prylar?" osv..men kände att jag kunde inte åka därifrån utan att öppna väskan för då skulle jag nog ångrat och undrat hela livet vad det var i den. Jag öppnade den försiktigt..och i väskan var det....PORRTIDNINGAR. Hahaha, trodde inte mina ögon..att mitt ute i skogen hade någon lagt porrtidningar i en väska? Säkert någon grabb som gömt undan dom för flickvännen/föräldrarna. Men detta var en mycket märklig upplevelse!
Girl model
Detta är en hemsk dokumentär som jag såg i vintras, det värsta är att det är på riktigt. Det handlar om en 13 årig flicka från landsbyggden i Sibiren, hennes familj är väldigt fattig. Hon såg sin chans att kunna bli modell , för då kunde hon tjäna ihop lite pengar till familjen och då kommer modellagenturer och kollar på olika tjejer från därifrån där hon bor. Dom säger typ "Du måste banta" " Du är för fet för att vara modell" " Din hy är inte perfekt" "Dina höfter är för breda" blabla..osv. Att få ta den kritiken som ung tjej måste vara bland det värsta som kan hända. Självförtroendet måste sjuka rejält, jag fattar inte hur man kan vilja ha det som ett jobb att leta modeller men samtidigt kritisera unga vackra tjejer! Hon får iallafall ett modelljobb att åka till Japan där det utlovas pengar. Hon är 13 år och åker iväg helt ensam till ett stort främmande land och hon kan varken engelska eller japanska, och ska klara sig helt själv. Istället för att komma hem med pengar kom hon hem med skulder. Vart är modellbranchen påväg egentligen?
Varför mitt liv varit upp och ner vänt..
Nu tänkte jag ta min tid till att skriva ut min känslor och skriva vad som skett den senaste tiden. Jag har känt på mig detta hela tiden men trodde inte det skulle hända. För ungefär 1,5 månad sedan samlades hela familjen i soffan. Mamma och pappa berättade att pappa och mamma inte längra kommer bo ihop. Först kom det som en chock men det första jag tänkte var "åh nu får jag ett nytt rum". Men allt gick så fort att jag inte hann tänka någonting tänkte bara att allt ordnar sig. Men efter några timmar då allt hade hunnit sjunka in i min hjärna då jag förstog att vi inte längre kommer vara en familj som bor ihop gjorde mig totalförstörd. Jag grät konstant i 2 dagar och kunde inte tänka på något annat än "skilsmässan". Vi har alltid varit en familj som varit väldigt tighta och jag älskar min familj över allt annat och har haft världens bästa uppväxt. Men nu blev det plötsligt en alldeles för stor förändring i mitt liv. Men efter den första veckan började jag tänka på allt positivt..nya förändring kan behövas för alla även jag känner att jag behöver förändringar i livet. Jag känner på mig att allt kommer att bli bra..eller det KOMMER bli bra. Mamma och pappa är superbra vänner och det är allra viktigast. Dom älskar sina barn och vill göra allt för att jag och min syster kommer få det så bra som möjligt. En positiv sak är att vi nu äntligen kan skaffa ett djur (katten), mamma har alltid velat haft ett djur men pappa har inte direkt velat det men nu kan vi skaffa det hemma hos mamma. Vi kommer fortfarande åka till Turkiet,Thailand och sånt även fast mamma och pappa bor isär. Jag har fått så enormt mycket stöd från både familj,släkt och vänner nu under den svåra tiden. Och det betyder verkligen jättejättemycket för mig/familjen. Ni är så underbara! Alla går vi igenom svåra perioder i livet , men allt kommer att lösa sig till slut.♥
